Så kan negativa effekter av höjd pensionsålder mötas

Nyligen fattade riksdagen beslut om höjd pensionsålder. När nu regelverket ska utformas är det dock viktigt med skyddsmekanismer för att förhindra ökad ojämlikhet. Ett långt arbetsliv ska premieras oberoende av om detta åstadkoms i början av arbetslivet eller i slutet. Det skriver Niklas Karlsson, ordförande för Socialdemokraterna i Skåne, och Henrik Fritzon, S-gruppledare i Region Skåne.

Till grund för riksdagens beslut har legat Pensionsgruppens utredning ”Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem”. Dess utgångspunkt är att förväntad livslängd från det man fyllt 65 år har ökat med 2,8 år sedan pensionsreformen på 90-talet. Utredningen konstaterar att ”för att upprätthålla pensionsnivåerna behöver därför arbetslivet förlängas i takt med den ökade medellivslängden”. 
Det åstadkoms genom införandet av en ”riktålder” för pension, vilken knyts till genomsnittslivslängden. När det är genomfört 2026 beräknas pensionsåldern bli 67 år. Därefter kommer pensionsåldern att successivt öka i takt med stigande medellivslängd. På motsvarande sätt höjs den ålder från vilken man har rätt att ta ut pension. Den är i dag 61 år, men ska fram till 2026 knytas till riktåldern så att förtida uttag av inkomstpension blir möjligt som tidigast tre år innan den gällande riktåldern. Därmed höjs denna gräns till 64 år när systemet är infört år 2026. En undantagsregel, ett förvärvsvillkor, införs dock som gäller den som arbetat 44 år. I sådana fall ges rätt till garantipension från 65 års ålder. 

Alternativen till förlängt arbetsliv är ökade inbetalningar till pensionssystemet under arbetslivet eller lägre pensioner. Vi är, liksom LO, av uppfattningen att inbetalningarna till pensionssystemet behöver öka. Men därutöver vill vi lyfta fram det faktum att pensionsåldern som sådan inte är ett kommunicerande kärl med hur långt en individs arbetsliv är. 
Trots att det är den totala livsarbetstiden som behöver öka när medellivslängden ökar, är fokus i debatten och i förslagen på pensionsåldern. Men det gör att ett arbetat år i slutet av arbetslivet blir viktigare än ett arbetat år i början av arbetslivet. 
Detta missgynnar självfallet arbetare med tidigt inträde på arbetsmarknaden, medan akademiker med sent inträde gynnas. Det finns inga logiska skäl till att det arbete som utförs av en individ som är mellan 18 och 20 år skulle vara mindre värt ur ett pensionssystemperspektiv än det arbete som en annan individ utför mellan 65 och 67 års ålder. 

Ett av syftena med att förändra pensionssystemet är att öka arbetskraftsutbudet. Det förslag som utredningen lägger ger starka incitament för individerna att träda ur arbetskraften så sent som möjligt, medan motsvarande incitament att träda in tidigt på arbetsmarknaden är väsentligt svagare. 
Ett tidigt inträde påverkar förstås inkomst- och premiepensionen positivt, men inte tillnärmelsevis i den utsträckning som ett tidigt utträde påverkar negativt. Många arbetaryrken har ett tidigt inträde på arbetsmarknaden, i många fall runt 20-årsåldern. Många akademikeryrken ger inträde på arbetsmarknaden först i 25-årsåldern. 
Varför ska inte ett långt arbetsliv med ett tidigt inträde på arbetsmarknaden premieras likvärdigt med ett motsvarande långt arbetsliv med ett sent utträde? Det borde vara antalet år i förvärvsarbete som har störst effekt på pensionen, inte när dessa utförs under en persons levnad. 

Denna orättvisa, som redan finns i det gällande pensionssystemet, förstärks när pensionsåldern ökas. I genomsnitt har arbetaryrken lägre inkomster än akademikeryrken och därtill visar studier att det i dag är främst högutbildade som använder möjligheten att arbeta längre än till 65 år. Arbetare är oftare utslitna vid 65 års ålder. Sammantaget innebär detta att akademiker med högre inkomster, fysiskt lättare jobb och sent inträde på arbetsmarknaden gynnas när pensionsåldern höjs medan arbetare med tidigt inträde, fysiskt slitsamma jobb och lägre inkomster kommer att straffas med lägre pension. 

Men här slutar inte orättvisan. Den ökade medellivslängden är inte jämt fördelad. Jämställdhetsmyndigheten påpekar i sitt remissvar på utredningen följande: 
”För kvinnor med enbart förgymnasial utbildning har medelåldern ökat med bara 0,3 år mellan år 2000 och 2015. För kvinnor med eftergymnasial utbildning är ökningen 1,6 år och för män med eftergymnasial utbildning 2,4 år under samma period.” 
Den ökande medellivslängd som allas pensionsålder föreslås knytas till är således en chimär för arbetarklasskvinnor. Trots att många av dem har ett längre arbetsliv än de akademiker som arbetar till 67 eller 69 år, kommer samhället att kräva att de ska arbeta ännu längre för att akademikernas medellivslängd har ökat och när de inte förmår det, när kroppen säger nej, blir de hänvisade till garantipension. De blir fattigpensionärer efter ett långt arbetsliv. 

Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Men det finns en lösning, som sannolikt inte påverkar stabiliteten i pensionssystemet nämnvärt. 
Utredningen föreslår att en undantagsbestämmelse ska ge rätt till garantipension vid 65 års ålder om man uppfyllt ett särskilt förvärvsvillkor om 44 års arbete. Vår uppfattning är att ett sådant undantag bör utsträckas så att ett särskilt förvärvsvillkor också ska kunna tillämpas för den inkomstbaserade pensionen, syftande till att individer som haft ett tidigt inträde på arbetsmarknaden och långt arbetsliv även fortsättningsvis ska kunna erhålla inkomstrelaterad pension från 65 års ålder, utan att behöva göra förtida uttag. 
Om riktåldern för pension således kompletteras med ett ”riktår”, innebärande att ett visst antal förvärvsarbetade år alltid ska ge rätt till inkomstpension, skulle de ojämlikhetsskapande effekterna som uppstår av höjd pensionsålder neutraliseras. Samtidigt skulle tidigt inträde på arbetsmarknaden premieras. 
Det torde öka arbetskraftsutbudet och förbättra incitamenten för tidigt arbetsmarknadsinträde. Sammantaget skulle detta öka stabiliteten i pensionssystemet. 

”Den ökande medellivslängd som allas pensionsålder föreslås knytas till är således en chimär för arbetarklasskvinnor.”

publicerad i Aktuellt i politiken 7 januari 2020

Niklas Karlsson, ordförande Socialdemokraterna i Skåne
Henrik Fritzon, gruppledare Socialdemokraterna i Region Skåne

facebook Twitter Email